Skogsfru
Ny växt i Solleröns flora. (Epipógium aphýllum)
Skogsfru är en sällsynt orkidé. Den har ett mycket säreget växtsätt och visar sig ovan mark endast som blomma.
En rotstock finns under marken och när den nått tillräcklig storlek och kraft ombildas en del grenspetsar till blomanlag, som vid gynnsamma omständigheter kan blomma året därpå, under förutsättning att våren är mild och sommaren nederbördsrik. Annars dör en del av rotstocken ut och endast en liten bit fortsätter att växa. Det kan då dröja ända upp till tio år innan rotstocken blivit så kraftig att den kan bilda nya blomskott och kan blomma året därpå. Blomningen sker i augusti och varar i omkring två veckor. Skogsfrun tömmer då sin kraft så totalt att det tar många år till nästa blomning.
Skogsfrun är en s.k. saprofyt, det vill säga den har ingen färg, varken på stjälk eller blomma. Hela växten har en blek, gulvit färg. Den växer på skuggiga, mullrika platser med i marken rörligt vatten, källdrag eller småbäckar.
Blomman hittades väster om Säxberget vid den s.k. Trollkyrkan under en färd med Sollerö Hushållningsgille i augusti Trollkyrkan, denna vackra plats bedårade oss så till den grad, att vi före hemfä
Skogsfru
Skogsfru (Epipogium aphyllum) är en parasit eller myllväxt (jämför med nästrot och korallrot) utan gröna delar och utan utvecklade örtblad, till färgen vitaktig eller svagt skär (inte ens fruktanlaget undantaget) och av lös och saftig beskaffenhet. Även rötter saknas. Under jorden har den en korallformigt förgrenad jordstam, som utsänder smala utlöpare. Stjälkbasen är lökformigt förtjockad. Blommorna, som är stora och vaniljdoftande, sitter på smala skaft i en fåblommig klase; de har läppen vänd uppåt och kalkbladen är gulvita, utom läppen, som är vit, vaxlikt genomlysande och försedd med radvisa, rosenröda fläckar; även läppens punglika, uppåtvända sporre är rosenröd. Pelaren är av klubblik form; ståndarknappen lösgör sig nästan som ett lock med ett gångjärn och man ser då två långa, fina strängar som förbinder klibbskivan på rostellum med de två pollinarierna i ståndarknappen. Märket sitter hos denna växt vid pelarens bas.
"Skogsfrun" har fått detta namn inte enbart för sin växtplats, som är skuggig skog med fuktig mylla, multnande trädstammar med mera, utan för sitt plötsliga, överraskande uppträdande i en trakt, där man förut inte sett den. Man har kallat s
Årets växt Skogsfru
SkogsfruEpipogium aphyllum är en klorofyllös orkidé som har aktuella lokaler i de flesta svenska landskap. Söder om Dalarna är antalet lokaler få, norr därom blir arten vanligare. I södra Sverige blommar den oftast inte
årligen vilket bidrar till att den är svårinventerad. Växtplatsen är oftast en granskog med rörligt grundvatten med viss kalkpåverkan. I norra Sverige finns vanligtvis en inblandning av löv i granskogen medan arten i södra Sverige kan växa även i rena lövskogar av exempelvis bok. Eftersom skogsfrun saknar klorofyll är den beroende av sin mykorrhiza för att överleva och parasiterar på olika svampar. Den behöver inget solljus och kan växa i skuggiga lägen utan konkurrerande vegetation.
Stjälken är spröd, ihålig och cirka 10–25 cm hög. I dess övre del finns 2–5 gulvita blommor med röda teckningar. Blomningen är kortvarig (några dagar) och sker i slutet av juli i södra Sverige och i början av augusti i norra Sverige.
De år plantan inte blommar saknas överjordiska delar. Fruktkapslar med frön utvecklas sällan. I stället sprider sig arten med underjordiska utlöpare. Skogsbruk kan skada dessa utlöpare som ligger ytligt i marken. De skadas båd
Gudrun Norstedt
Skogsfrun Natur & Kultur
Jag är för närvarande anställd som forskare vid Várdduo, centrum för samisk forskning vid Umeå universitet, och tar endast på mig andra uppdrag i mycket begränsad omfattning.
Nytt:
Konkurrerande markanvändning inom Talma samebys nuvarande byområde ovan odlingsgränsen före . Sakkunnigutlåtande, skrivet tillsammans med professor Lars Östlund ().
Jag är från början biolog och började min konsultbana med olika sorters naturinventeringar. Numera ägnar jag mig lika mycket åt översättning, textbearbetning, kulturhistoriska utredningar och trycksaksproduktion. Jag disputerade i maj med avhandlingen "A land of one's own" om samisk skogshistoria. Tidigare har jag skrivit tre böcker om norrländsk historia. Bäst trivs jag när jag får kombinera ekologi, kulturhistoria och språk.
Förutom tre års anställning som EU-översättare har jag försörjt mig som konsult sedan jag gick ut biologlinjen – alltså i mer än 25 år. Mina uppdragsgivare finns både inom det privata näringslivet och den offentliga sektorn. Merparten av uppdragen utför jag i egen regi, men jag samarbetar också med större konsultfirmor. Jag
.