käring
Svenska
[redigera]Substantiv
[redigera]käring
- (ibland nedsättande) gammal kvinna
- Karlstadstidningen:
- Han blev på sin ångbåt ihjälfrågad av en pratsjuk gammal käring.
- Han blev på sin ångbåt ihjälfrågad av en pratsjuk gammal käring.
- Antonymer:gubbe
- Karlstadstidningen:
- (idiomatiskt) skämtsamt uttryck om hustru, älskarinna
- Synonymer:fruntimmer, älskling
- Antonymer:gubbe
- (mndre brukligt)älskade, ens kära
- Etymologi: Av kär + -ing.
- Jämför:raring
- Varianter:kärring(främst förekommande stavningsvariant), källing(dialektalt), keling(orsamål)
- Etymologi: Belagt i språket sedan Av fornsvenskakærling.[1] Besläktat med fornnordiska kærling, en avledning till karl ("karling", liksom drottning av drott, etc), vilket likt ursprungsordet mist uttalet av L (uttal:kɑːr), därav den moderna stavningen käring. Motsatt förändring förekommer regionalt som keling och källing, etc.
- Sammansättningar:käringjävel, påskkäring
Översättningar
[redigera]Källor
[redigera]Käring
"Käring" kommer av "kär"
Gulligt, men osant:
ETYMOLOGI: [ fsv. kärling, kvinna, gammal kvinna, sv. dial. äv. källing; motsv. d. kælling, nor. kjerring, isl. kerling; avledn. av KARL]
SAOB
Man hör ju ibland åsikten att käring och kärring skulle vara två olika ord, där stavningen med ett r visar att ordet har med kär att göra och därför egentligen är positivt. Stavningen med två r skulle då vara ett annat ord, med nedsättande betydelse och använt bland annat om någons hustru, som i motvalls kärring. Så är det nu inte. Båda stavningarna är varianter av samma ord, kärling, som är en avledning till ordet karl och betyder "(gammal) kvinna". Ordet stammar från medeltiden, och stavningar med såväl bevarat l som ett eller två r finns belagda åtminstone sedan talet. Men det är intressant med moderna omtolkningar, som ofta sker just när det finns flera formella varianter av ett ord.
Kerstin Norén
Sedan är det naturligtvis en helt annan sak att "kääring" och "kärring" mycket väl kan bli olika ord med olika betydelser, eller om detta redan inträffat. Men ursprungligen är det alltså en härledning av "karl" och inget annat.
Relaterat: En helt a
KÄRING ɟä3riŋ2 l. ɟæ3-, l. KÄRRING ɟær4iŋ, äv. (vard., i mellersta Sv.) KÄRNG ɟær4ŋ, förr äv. KÄRLING l. KÄLLING, sbst.2, i bet. 1 o. 2 f., i 3 m.||ig., i 4 f. l. r., i 5 r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(käring (kiär-, kjär-, ker-, kier-; -ingh) osv. kärring (kerr-; -ingh) c. &#x; kärng (kärngh, kiärng, kierng) &#x; kärling (kiärl-, kerl-; -ingh) (: kärlinga fabeler)&#x; källing (i bet. 5 a) &#x;)
Etymologi
[fsv. kärling, kvinna, gammal kvinna, sv. dial. äv. källing; motsv. d. kælling, nor. kjerring, isl. kerling; avledn. av KARL]
1) gammal kvinna, gumma; ofta i förb. gammal käring; vanl. o. numera väl alltid med mer l. mindre föraktlig l. nedsättande innebörd (stundom äv. om icke särskilt ålderstigen individ) o. oftast med ett bibegrepp av att personen i fråga är ful l. led, ondsint, envis, sladderaktig, lättrogen l. dyl.; förr icke sällan särsk. om klok gumma . En galen kärling som fwl är mz kijff och trätto. OPetri Send. B 3 a(). Thet är itt orijmligit Ting, at vnge och friske Sällar frija til gamle Kärlingar. Schroderus Albert. 2: 18(). Med Sqwaller omlöpande Kiäringer. VDAkt. , nr En
.
.